Varför lajv?

”Ett riktigt bra lajv ska kännas som om något slitits ut ur din kropp och sen blivit satt tillbaks igen, lite annorlunda.”

Man kan konstatera att det finns många sorters lajvare. De som lajvar för att upptäcka främmande världar, de som lajvar för att få idka och visa upp de hantverk eller slagsmålsfärdigheter de besitter, och de som lajvar för att komma undan den grå verkligheten, bara för att nämna några. Jag lajvar för att jag ska få utlopp. Teater är en av de få estetikformer jag anser mig behärska, och som en grå mus i den svenska senhöstens gråmulna slaskväder söker jag de klara färgerna. Genom att lajva kan jag rannsaka mig själv, och försätta mig i olika sinnesstämningar kan jag skapa och kasta ut många känslor. Genom att använda min kropp och mitt sinne till det maximala kan jag försätta mig själv och den omgivning som vill i hela det svallande känslospektrat. Jag kan känna den djupa saknaden efter en död kamrat, eller den maniska rädslan av att få ett vapen upptryckt i ansiktet. Jag får uppleva den perfekta kärleken, och jag får spy galla över människor, med alla hormoner som hör till. Adrenalinet som bultar i mina tinningar, dopaminet som skänker rosor på mina kinder eller bara känslan av hur hjärtat är på väg att hoppa ur kroppen. Jag får skrika, svära, vråla, utan att någon kallar mig melodramatisk, jag får reagera irrationellt, jag får låta mig skrämmas, skrämma. Jag får älska, och hata, så intensivt som jag aldrig får göra någon annanstans. Efter ett riktigt bra lajv ska man känna sig omtumlad, men renad och alldeles lugn. Att lajva är mitt sätt att skänka min omgivning de klara färgerna. Likt en konstnär som vill dela med sig av sina känslor till sin omgivning avnvänder jag min kropp som duk, och mina handlingar som palett. Jag målar min tavla med känslor, och hoppas en eller annan färgdroppe fälls på min omgivning, så att de också får känna vad jag känt, och så ett frö till deras rening.

Nördigheter.

Idag får man kalla mig för en dålig människa och nörd, men jag antar att ni fattar vad jag menar. Jag spelar World of Warcraft, och jag slösar bort mitt liv på achievements. Men inatt tänker jag stå för det.

Vem är du, egentligen?

- Är du adopterad?
- Vad heter du, jag menar egentligen?
- Var kommer du ifrån, egentligen?

Jag heter Eva, kommer från Uppsala, och pratar svenska felfritt för att jag tycker att det är onödigt att bryta på kinesiska bara för att jag råkade födas i ett land på andra sidan jordklotet. Man klappar mig på huvudet och kallar mig duktig för att jag kan sjunga gamla schlagerdängor med Alice Babs, och kan räkna upp sju sorters kakor och vet hur man gör en riktig smörgåstårta. Man säger "oj, vad integrerad du är, men vem är du egentligen?".

Att jag har mörkt hår och sneda ögon alienerar mig inte automatiskt till någon utböling i samhället. Det gör inte att jag automatiskt är bra på wushu, och älskar att äta ris med pinnar och ton med soja på. Men likt en reklamfolder från Sverige-demokraterna häckar smygrasismen i alla vinklar och vrår av vårt samhälle, och dyker upp när man minst anar det. Jag kan inte minnas hur många gånger jag fått frågan vad jag egentligen heter, och jag oförstående svarat "Eva", och de inte nöjt sig.

Någonstans är vi inte nöjda. Det är inte okej för en helkinesisk flicka att prata felfritt, utan ens någon antydan till brytning. Det är fascinerande att hon älskar att äta senapssill såväl till jul som till midsommar, och har full koll på hur man gravar lax, raggar munk, och frestar Jansson. Att hon känner till hur man tar en nubbe på maten, och till och med kan sjunga snapsvisorna. Vi kallar oss integrerade, invandrarvänliga och stoltserar med meriter om att ta in så många flyktingar så. Men bakom den välpolerade fasaden sitter det en mini-heilare i oss alla, som inte visar sig utöver de här subtila kommentarerna man blir tilldelad.

Men mig lurar ni inte.

Repo! The Genetic Opera.

Gått ett par dagar sedan jag satte mig ner med Marcus och tittade på den här såväl hyllade som hatade gothmusikal. Idén är intressant, och konceptet slående. I stort var det en rörig film med ganska tam handling och mycket splatter, men någonstans där i mitten gjorde den ändå ett intryck på mig.

Konceptet är en futuristisk värld där organtransplantationer är lika vanliga som bolån. Betalar man inte för sina lån kommer dock maffian (aka the repo man) och skär sönder dig på det ena fantasifulla sättet eller det andra. I stort hänger man inte riktigt med i handlingen, och många scener är onödigt makabra, och det dröjde inte länge förrän vi blev avtrubbade av alla inälvor. Vad gäller karaktärerna var en del ganska tråkiga, men efter att ha sett det med egna ögon vinner Paris Hilton lite mer respekt, som den bortskämda (jodå) arvtagerskan Amber Sweet. Även det faktum att Sarah Brightman lite otippat var med som en blind operadiva lyfte filmen en hel del. Få sånger fastnade på hjärnan, men av dem mer genialiska kan nämnas Zydrate Anatomy, främst för att Terrance Zdunichs Graverobber är en så charmig karaktär.

Om inte annat var Repo! en visuellt snygg splattermusikal med vissa toppar, och några bottennapp. Den lämnar mig lite kluven i skugglandet mellan hyllning och sågning. Så jag väljer nog att låta er själva bedöma.

Gratulationer.

Födelsedagen är till ända, och jag har precis avslutat mina studier inför morgondagens lektion. Jag har fått 18 gratulationer face to face, 12 per sms, 4 per msn och inte mindre än 62 stycken på facebook. Detta utgör ungefär 10% av mina vänner på facebook som ämnade gratta mig på min alldeles speciella dag. Detta resulterade också i att min inbox ser ut såhär.

Det är inte lätt när det är svårt. Over and out!

Pussy!

Rammstein har överträffat sig själv i provokativitet. Idag släpptes videon Pussy till deras nya skiva Liebe ist für alle da. Att Rammstein ska släppa nytt gör mina förväntningar skyhöga. Jag har lärt mig ungefär all den tyska jag kan genom dem. (detta gör den mycket bristfällig och än mer provocerande) Kombinera hårda trummor med mjukporr från 50-talet med autentiska scener, och Jonas Åkerlunds video är ingenting man vill se på jobbet.

Någonstans vill ändå Rammstein förmedla något mer än bara ännu en stark låt i NDR-genren. Vad de vill förmedla är okänt, men jag tror att de vill göra en parodi på alla hiphoplåtar med lättklädda flickor runt bling-blingade pojkar (exempel). Men då de är Rammstein måste de ju naturligtvis gå ett steg längre drog de naturligtvis till med autentiska sexscener.

Men någonstans i mig vilar ändå en besvikelse. Låten är till hälften på engelska, och i mitt hjärta gör sig Rammstein sig bäst på tyska. Men då de inkluderar ord som "fleischgewehr" i sina tyska delar gör på något sätt att jag kan förlåta dem.

Over and out!

Barnkalas! (Modell Uppsala)

Barnkalaset till Uppsala är till ända. I äkta barnkalasstil ägnade vi kvällen åt att äta pannkakstårta med Nonstop på. Havrebollar och kakor och dricka saft med färgglada sugrör. Överallt återfanns ballonger och serpentiner och vi lekte fåniga lekar som pedagogiska namnlekar och charader. Jag fick efter mycket om och men slänga ur mig den mycket söta kommentaren "men det är faktiskt mitt kalas!"

Fina godisarmband utdelades till deltagarna som fick utstå både den ena fåniga leken efter den andra. Det verkade dock vara mycket uppskattat, och inget barn fick ont i magen eller ville gå hem. Jag fick för första gången på fyra år presenter! Dagens presentfångst var två sporks, ett gigantiskt plockepinn, ett mindre plockepinn och ett fång jättevackra blommor. Det gjorde mig lycklig!