Primärvalet go!

Piratpartiets primärval har nu pågått i 45 timmar och 24 minuter. Efter lite serverkrångel och andra jobbigheter finns det nu möjlighet som partimedlem att sätta ihop sin favoritlista till riksdagen. Valet håller på till mitten av januari, och tills dess kan man ställa frågor till alla kandidaterna här, och till mig i synnerhet här.

I samband med det hela har jag gjort mitt förstaframträdande i media i egenskap av piratpartist. Jag fick prata om mina göromål i riksdagen om jag skulle komma in, och hela spektaklet återfinns här, efter ungefär 6 minuter.

I övrigt är livet hektiskt som alltid, och den första riktigt tjocka snön har fallit över Uppsala, och skottat igen min lilla ingång. Pudersnö är vackert, men synnerligen onödigt då man inte kan bygga snöslott av den.

Over and out!

Att riva murar.

Om man ägnar många timmar om dagen åt att spela ett så nostalgitrippat spel som Age of Empires leder det ganska lätt till att man blir något underlig i huvudet. Ingenting tillfredsställer mitt ordningssinne så mycket som att systematiskt utplåna färgglada fiendegubbar på den största kartan jag kan hitta. Jag har insett att jag har två mycket motstridiga taktiker när jag spelar; dels vill jag idka etnisk rensning, och nöjer mig inte med att fiendesidan ska abdikera. Jag vill systematiskt döda varenda person ner till den sista stackars bonden på den ensamma stackars åkern.

Å andra sidan, så har jag en sida som egentligen bara vill att alla ska kramas, även när det handlar om ett krigsspel som age. Således roar jag mig med att göra gigantiska arméer av munkar som går omkring och konverterar folk, så att de kan systematiskt rensa kartan på allt guld, sten och fisk (ja, fisk!) som finns. Det är egentligen de två taktiker jag brukar spela, och båda roar mig något oerhört.

Det som egentligen är genomgående när jag spelar age of empires är att jag har ett utpräglat hat för murar. Jag ägnar onödigt mycket tid åt att riva murarna, och inte bara så att jag kommer igenom, utan jag måste (just det!) systematiskt utplåna varenda murbit, inte för att det tillför något till spelet, utan för att blotta existensen av muren stör mig.

Kanske är det så jag är i verkliga livet. Systematisk, pedantiskt ordningsam, och med ett utpräglat hat för murar. Barriärer av alla de slag stör mig även i verkliga livet, oavsett om de handlar om språkliga, kulturella eller helt enkelt ett skynke som gör att jag inte kan se till andra sidan. Nyfiken som jag är behöver jag tillfredställa mitt murrivande, och det jobbar jag helhjärtat för. Jag tror på kulturberikande genom att riva murar och bygga brorar.

Kärlek till alla!

Svart tisdag.

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg.

Från Infallsvinkel, via Sagor från Livbåten via Dexe.

Fjärilsmani.

Jag köpte massa fjärilar till Aconite, men det hela slutade istället med att jag satte upp dem lite här och var och överallt i hela lägenheten. Jag blev rätt nöjd. I övrigt har jag sovit 3 timmar igår natt, och är galet trött. Imorgon är det lajvplanering och Stockholm som gäller.


Här är mina svampar översållade med fjärilar. Over and out.

Välkommen till 1984.

Nu är det december, en sorgens månad. Den personliga integritetens död i och med signalspaningslagen FRA:s ikraftträdande. Kanske ska man ta det hela med en nypa humor, då fler än jag verkar behöva socker i mitt Chai i dessa förkylningstider. Jag söker mig till självironi, och förundras över den kontraproduktivitet gentemot det grundlagstiftade rätten till privatliv denna signalspaning innebär.

Jag undrar hur denna dag kommer te sig. Kanske kommer de sända morgongymnastik där de kan kommentera hur bra man hänger med eller inte, precis som de gör mot Winston? Kanske roar de sig med att titta på vårt sexliv (eller i alla fall våra sexchattar) när vi med distansförhållanden tittar på de vi håller av genom webkameran? Kanske skrattar de åt våra patetiska försök att skapa opposition? Jag vet inte.

Jag tänker inte länka massa youtubeinlägg för att få er (signalspanare) att skratta. Jag tänker inte heller censurera mig själv i detta, mitt mycket frispråkiga, forum. Jag kan inte göra annat än att uppmärksamma att hela svenska folket nu signalspanas, och uppmana till skydd. Med eller utan brottsmisstanke. Nu är det dags. 1984 känns mer och mer som en verklighet, och rum 101 skymtar bortom horisonten.

Welcome to the desert of the real.

Äventyr och glitterhjärtan.

Jag och Linn ägnade eftermiddagen åt äventyr i Lunds stadspark, där vi förgyllde prommenadstråken genom att bjuda vandrare på pepparkakor, och sprida kärlek genom klistermärken i form av glitterhjärtan och färgglada kritor att skriva lycka med. Mycket spontant insåg vi att människor blir misstänksamma när man bjuder pepparkakor av ingen anledning alls, och att glitterhjärtan och kritor kan muntra upp vilken gråmulen novembermåndag som helst. Några av resultaten nedan. För fler bilder, titta här.

Att hoppa hage i en fontän kräver balans, och gör en mycket förnöjd, och de omgivande tittande barnen blir mycket avundsjuka.


Linn ger kärlek till Linn på en parkbänk. Notera fin text ute på kanterna och ett sött glitterhjärta i mitten.

November var en kärleksmånad!

Kampanjeri och kärlek.

Jag slängde ut min kandidatur till piratpartiets primärval (Ställ frågor till mig!) och begav mig sedan på en välbehövlig semester till München. Bayern var soligt och vackert, och jag och Ess ägnade två dagar åt sightseeing, och en kväll åt att se världens bästa NDH-band, även kända som Rammstein. Ska inte avslöja för mycket av konserten, utöver att jag efteråt var indränkt i svett, skum och endorfiner, och har en snäll tysk att tacka för att han höll stånd mot moshpiten. Att se dem i Tyskland var en fantastisk upplevelse. Alla kan texterna, och de enda som jävlades var två engelsmän från Manchester som såg ut att vara tagna ur Eurotrip. Mer pyro än 2004, massor av bra låtar, och ett oslagbart outro, som överträffar allt.


Igår begav jag mig hemåt, och kastade mig själv rakt in i en hemtenta i Rättshistoria. Nyligen inlämnad och nöjd kan jag återigen ägna mig helhjärtat åt kampanjen. Tog mig en sväng ut i blogosfären och insåg vilket fantastiskt parti jag är med i. Överallt i blogosfären hyllar vi varandra, och kärlek kombinerat med kampanjtaktiker kastas ut åt både höger och vänster. Jag har mötts av positiv respons inte bara från mina vänner för kampanjen, utan även mer eller mindre kända medkampanjare som dyker upp i alla hörn av the interblags. I en tid av grundlagsvidriga skeenden (som dödande av brevhemligheten) är det inte konkurrensen mot mina partikollegor som är det viktiga, det är att min integritet stannar hos mig. Jag är glad för alla människor som under året lett mig från att vara en grå partimus till ett färgsprakande partikonfetti. Sagan som började i maj med att jag sprang på Victoria vid vår valstuga, och slutade för bara några dagar sedan då Dexe övertygade mig att kandidera är inte slut. Vi får se var den leder oss. Det kan enbart framtiden avgöra.

Kärlek!